21 januari 2009

Skottskadad och vingbruten

Rövarmamman överlevde sin biopsi. Allt gick inte enligt planer med det brukar det inte göra när otursdrabbade är i farten. Nu är det över och det känns skönt. Bara att vänta på provsvaren, vilket i och för sej inte är så "bara" det heller.



Så här gick det till:

På måndagmorgon kl 8 infann jag mej nykter och lite nervös på inremedicinska avdelningen på vårat sjukhus. Jag blev vänligt mottagen av sköterskorna och placerades i ett trepersoners rum där alla sängar var lediga. En turkos bomullspyjamas och fina hälfria knästrumpor fick jag med mej och ganska omgående känner man sej som en utlämnad patient när egna kläder avlägsnats.

Kallt var det i det tomma rummet och ingen hade berättat när något egentligen skulle hända, ganska hungrig kände jag mej också och ingen morgonrock eller tofflor fanns så det var egentligen inget annat att göra än att krypa under täcket och vänta.



En sköterska sprang in och ut ur rummet och frågade dittan och dattan, om min diet, om jag hade mediciner och liknande. Möjligen skulle det ha lönat sej för henne att fråga allt på en gång men var och en får jobba enligt sin egen strategi. Eftersom jag hade mina föraningar om att en leverbiopsi inte känns så skön så hörde jag mej för om det fanns ordinerat premedicin.

9 tiden fick jag en lugnande tablett och sköterskan viftade bort all min oro med att detta är ingenting, bara ett litet stick och så ligger du här och vi kollar lite blodtryck och sånt och så åker du hem.



Tabletten gjorde inte så stor skillnad på mej och en stund senare satt jag på sängen när min läkare kom in för att diskutera situationen, vad misstänker man? Vilka är symtomen? Vad har tidigare prov visat och vad kan dagens undersökning ge? Hur går vi vidare sen? En toppenbra läkare har jag, det är fina fiskar det.



Efter 9 var det dags att rullas med säng och allt till röntgenavdelningen. Jag placerades i ett dunkelt rum där jag fick ligga på vänster sida med armarna över huvudet. Två sköterskor höll på att duka ett sterilt bord och röntgenläkaren kom in och hälsade på mej och undersökte mej med ultraljud för att lokalisera varifrån han skulle ta provbitarna.



Efter att sköterskan hade tvättat hela bröstkorgen på högra sidan med sprit fick jag en första bedövningsspruta under huden. Kändes ungefär som hos tandläkaren, sved kanske lite mer. Eftersom svidandet inte upphörde och jag hade känseln kvar sattes ytterligare en spruta.



Jag hörde en smäll och ryckte till och sköterskan förklarade att det är instrumentet man tar provbiten med som låter så. En pistol. Jahaja, kanske som när man tar hål i öronen, lugna puckar, andas in och andas ut, slappna av, har fött tre barn.



Provtagningsinstrumentet ska föras in mellan revbenen och först gör man ett snitt i huden med en liten vass kniv. Äsch vad det brände och sved, konstigt att jag kände precis alltihop trots bedövningen. Sköterskan förklarade att nu ska han sticka in instrumentet en liten bit i taget och sen kommer han att be mej andas in djupt och hålla andan då han skjuter, och att detta ska upprepas tre gånger och däremellan får jag andas vanligt.



Jag såg inte läkaren eftersom han var bakom min rygg, jag såg bara sköterskan som höll mina händer och hon lovade att jag fick nypa hårt i hennes arm om det blev riktigt besvärligt. Den andra sköterskan höll sina händer på mina vrister. Fast. Ingenstans att ta vägen. När jag kände den brännande smärtan som strålade ut i hela buken trodde jag inte det var sant. Så ont kan det väl ändå inte göra? Läkaren försökte få in instrumentet men varje rörelse var en plåga som gjorde att jag omöjligt kunde ligga stilla eller andas normalt. Jag kände att armarna försvann och att jag höll på att tuppa av. All verksamhet upphörde.

"Jag kan inte göra detta" sa röntgenläkaren, risken var för stor att han skulle skjuta fel om jag inte kunde samarbeta och man får egentligen inte tillföra folk smärta ifall det finns lindrigare metoder. Förslaget var att jag skulle få en ny tid en annan dag. Det ville jag inte heller, eftersom jag visste att dagarna fram till nästa försök skulle vara en olidlig väntan. Sköterskan stod och tryckte en kompress hårt mot såret på min bröstkorg medan vi resonerade om hur vi skulle göra. Jag föreslog att jag skulle försöka bita ihop men så blev det inte. Istället ville man höra med operationsavdelningen om de hade någon narkosläkare som kunde komma lite senare på dagen. Vi hade redan avverkat den tid som var reserverad för mej och dagen var fullbokad. Undrar om röntgenpersonalen offrade en del av sin lunchrast när nästa försök blev kl 12?

Jag fick åka tillbaka till avdelningen med levern intakt. Antagligen sov jag bort timmarna fram till tolv, minns inget speciellt, förutom att en sköterska kom och satte ett dropp åt mej. Jag hämtades igen med sängen och vi åkte hiss och det var så ljust åt ögonen med alla lysrör i korridorerna. Det verkade som den lugnande tabletten först nu hade satt in hela sin effekt, det var sååå skönt att slumra.

Tillbaka på röntgen kördes jag in med säng och allt i samma undersökningsrum, samma personal tog hand om mej och en till anlände, en grön gubbe som jag tror hade mörkt hår under mössan och kanske mörka ögon också? Han hade några sprutor med sej och tog min hand och började trycka in medicin i min kanyl. Det sista jag minns var att jag frågade vad han ger mej och han svarade att jag får värkmedicin och Dormicum, en medicin som gör att...
PANG, där klipps minnet av och nästa diffusa sak jag visste av var att min högra axel smärtade och stacks så att det var svårt att andas. Precis som när man har blivit titthålsopererad och haft luft inblåst i bukhålan.

Hela eftermiddagen sov jag i min säng på avdelningen, vaknade till lite ibland när sköterskorna kontrollerade förbandet, blodtrycket, droppet och några gånger kom laboratorieskötare och tog hemoglobin också. Värkmediciner fick jag och egentligen gick det ingen nöd på mej. Någon gång under dagen fick jag sällskap på rummet, en gammal råddig finsk tant som det var mycket om och men med. Hon pratade både i vaket och sovande tillstånd och TVn var på hög volym.

Kvällsmat var det första jag fick äta och det var en smaklös blandning av makaroner som kokat dubbelt för länge och så malet kött i oaptitligt stora bitar. Någon sallad eller ketchup fanns inte och inte behövde man vara rädd att bränna sej heller. När mannen och småflickorna besökte mej på kvällen hasade jag mej ut till kantinen tilsammans med dem och fick kaffe och wienerbröd som smakade desto bättre.

Trött efter dagens vedermödor passade det bra att släcka lampan och söka sömnen redan efter kvällsteet. Mp3-spelaren hade jag i örat men ganska fort slutade jag förstå vad rösten läste för mej...

Redan 5 tyckte min rumskompis att det var morgon, det var skrammel med ämbar och vägning och man kollade blodtrycken på oss båda och så fick vi in morgonmediciner och hann bara slumra en stund så var det dags för morgonmål. Välling och en skiva ljust bröd med ost och en kopp svart kaffe. Fantasilöst och absolut inte GI.

Jag hann läsa en pocketbok under det dygn jag vistades på avdelningen eftersom jag inte tilläts att gå upp de första 6 timmarna efter biopsin och dagen efter fanns det ändå inget annat att göra. När man är på sjukhus så väntar man bara på nästa programpunkt, mat, rond, mat, besökstid, skiftesbyte, mat, besökstid, kvällste, personalens kvällsrond osv...Hur tråkigt som helst.

Tolvtiden igår kom äntligen läkarna och rondade i mitt och tantens rum så att jag fick klartecken att få åka hem. Ändå fick jag vänta på sjukintyg och medicinrecept till närmare kl 3, men det gjorde ingenting för jag måste ändå vänta på skjuts. Under tiden passade jag på och köpte en ask choklad som jag tog med mej och gick och hälsade på hos röntgenskötarna. De ville veta hur jag mådde och berättade att så besvärlig biopsi har de inte sett och jag fick veta hur jag hade fungerat i mitt halvsövda tillstånd. Dormicum är bra för att man inte minns obehaget eller smärtan och det används ofta åt barn. Men det känns ändå bra att få en liten rapport om vad man gjort och sagt under tiden som försvunnit ur minnet.

Upplevelsen är individuell, men mitt tips till allmänheten är att om man ska vara med om en leverbiopsi så ska man begära ordentlig bedövning!

8 kommentarer:

Anonym sa...

Oj,oj,oj no ska du nu ha otur.... sköit om de!! Kraaam Catti

Belindas_mamma sa...

Huhu det där lät inte roligt. .

Stina sa...

Nä, säger det samma. Det lät inte alls trevligt...

Rasses mamma sa...

kan bara berätt för de att he var visst Thomas Ruland som lagag de o tuta...Ha e verkligen ein ov döm härligaste o underbaraste ansesteiläkare jag träffat. Ha la ryggmärgs tå ja vart snitta...

Ha ha viri i husi i mangår reij,,,ein heja tyskland igen ;.-)

Anonym sa...

oj oj! men du kom helskinna därifrån,hemskt at du sku måst upleva så de svår smärtor. hoppas nu bara att provsvaret inte är så farligt. sköit om de. kram heidi

Anonym sa...

Oj, hos er händer det saker! Här har vi bara nåt så vanligt som flunssa, jag, Lucas och Uffi har nu legat med feber, endast dotron har hållits frisk. H. Mikaela

Rövarmam sa...

Tack för informationen Rassesmamma och det värmer med allas medlidande, nu har jag åtminstone hämtat mej och det känns som vanligt igen.

Gammelgård sa...

Va tråkigt att de skulle gå så..:(
Men tur att allt e bra igen.

Ja, firman tar fart och det är såå spännande! Hoppas på att kunna öppna snart!:)
Trevlig helg!