06 december 2008

Älskade baby



Ellen på lillajul, med ett paket som hon inte förstår sej på att öppna, och julgranen var hon rädd fastän den var liten...få se hur det blir den 24.12, med denna lättskrämda dam. Vi måste se till att få en snäll julgubbe i år misstänker jag, en som inte ser farlig ut alltså.


Vår busiga lilltjej i turkisk matstol. Så här ser hon ut när hon är pigg och mår bra. Igårkväll fick vi se raka motsatsen. Det höll på att gå riktigt illa när Ellen och hennes kusin Jim delade en lite omogen banan. För att "ha lika" fick Ellen också skivor istället för mosad banan. Flickan har ju 8 tänder och har aldrig haft problem med att inte kunna tugga eller svälja fel eller något sådant. Inte brukar hon vara glupsk heller. Men igår hade hon kanske otur, plötsligt märkte vi bara att hon böjde ner, eller hängde med huvudet. Inget hostande, men ett konstigt krampande läte hördes medan hon blev allt rödare och sedan började vitna ...nåja, vi behöver inte beskriva hela det hemska förloppet här. Mammans adrenalinnivå steg till nya nivåer och akutberedskapen kopplades på.
Så här gör man: Dunka i ryggen, kolla munnen men peta inte i svalget, då kan föremålet hamna längre ner och bli svårare att få loss.
Sätt barnet över ditt lår och dunka ryggen. Om ingen hostning eller andning kommer igång, sätt barnet rakt upp och ner och dunka ryggen.
Ring efter ambulans. Hålle linjen öppen för att få stöd och råd om hur göra.
Gå ut eller sätt fönster vidöppna så ni får syre.
Om föremålet är litet och barnet inte börjar andas kan det löna sej att göra inblåsningar för att få ner föremålet i ena bronken och på det viset ge fri passage till den andra lungan.
Normalt brukar man kunna få barn att hosta om man retar fram kräkreflex, men när det gått för långt så svarar de tydligen inte ens på att man petar i halsen.
Första delvårdsgruppen anländer före ambulans. Den här gången såg ingen på klockan men minutrarna gick väldigt långsamt. Lyckligtvis lossnade bananbiten och vi kunde börja andas bättre småningom. Men OM man inte klarar det själv och OM första delvården inte fanns, då skulle väntan på ambulans var olidlig. Ellen var inte ledsen, ingen gråt och inget skrik, hon var bara mycket stilla och mycket blek, andades lite ytligt flämtande och verkade sammanbiten.
Såklart blev hon rädd av ståhejet.
Om möjligt ska man skicka ut någon att möta hjälpen och visa vägen. Och ett tips vid samtal till nödcentralen är att dra allt på båda språken, och att berätta namnet på alla vägar ambulansen ska ta sej fram längs. Nya och mindre vägar finns inte alltid i deras register och det kan också vara förvirrande när mycket snarlika väg och gatunamn återfinns i många byar och städer.
Ett STORT TACK till Jocki och kompis som kom till platsen först och höll oss sällskap så länge vi väntade på ambulansen. Och ett lika STORT TACK till Linda och hennes "springpojke". Visst är det bra att det finns personal i ambulansen som kan undersöka syresättning och höra på lungor så behövde vi inte åka in till akuten denna gång.
Slutet gott allting gott. Vi aktar oss i fortsättning för skivade gröna bananer. Och för mycket annant också. Och kom ihåg: det är alltid bättre att ringa en gång för mycket än en gång för lite!

6 kommentarer:

Anonym sa...

vilken tur att det gick bra för lilla Ellen! jag bara ryser när jag tänker på hur det skulle ha kunna gå. det är skrämmande hur snabbt allting sker och man får vara glad att man har första hjälp kunskap och att det lyckas. det gör det ju inte alltid.
vi har det sådär tar en dag i taget. på tisdag skulle det vara Moas fyra års dag.
sköt om Er kram från blåklockan.

Gammelgård sa...

Nej men hua, vad är det jag läser...
Vilken tur att allt gick vägen.
Sköt om er!

Anonym sa...

håå håå!!Nämen hemska saker...va skööönt att allting ordnade sig!!Petra

Hanna sa...

Åh fy fasen! Vilken HEMSK upplevelse för er alla *ryser* Gud så skönt att det blev bra ändå till slut! /Hanna

Rövarmam sa...

Jag brukar ju egentligen inte skriva om tråkiga saker i bloggen, men just det här ville jag berätta så att andra mammor ska påminnas om att man inte kan vara nog så försiktig. Hoppas ingen blev alltför uppskrämd. Ellen är helt ok nu, hon har antagligen glömt alltihop :-)

Stina sa...

Usch, va skönt att allt gick bra till slut.