20 april 2007

Pigtittare och flygskådare

En solig dag denna vecka sitter min rövardotter på sitt favoritställe i skogen. Hon har just iakttagit hur vår hankatt vässte klorna mot tallstammen, och ivrigt försökt göra lika.
Lite tallbark under naglarna ska man ha om man bor i skogen.

Hon avbryts i sitt krafsande när flygplansljud hörs från den blå skyn. Hennes jublande skrämmer iväg katten. "Flyke" följer hon med blicken tills det försvinner bakom trädtopparna. Sen konstaterar hon att "flyke fa Janda", vilket betyder att man ska ta flyget om man ska hälsa på kusin Miranda som bor på Malta. Hon är klok rövardottern!


Pigtittaren har stått på min byrå sen jag var liten flicka och bodde hemma i mitt flickrum med rosablommiga tapeter och vita volanggardiner. Min farfar har restaurerat byrån och snickrat pigtittaren.

Byrån har tillhört farfars mor och under de små lådorna som hittas när man öppnar klaffen, har hon skrivit in namn och födelseår på alla sina barn. Jag brukar tycka att det är en bökig och alltför stor och tung möbel. Och vem skulle spegla sej i en pigtittare?

För ett tag sen träffade jag en gammal man som frågade vem jag är. Som vanligt måste man berätta vem som är ens far- eller morföräldrar för att de gamla ska kunna placera in en i ett sammanhang. Den här gamle mannen blev helt till sej av lycka när han förstod vem min farfar var. Jag fick ta del av en historia jag inte alls kännt till och som jag aldrig skulle ha fått veta om jag inte träffat mannen. Min farfar är nämligen död sen flera år tillbaka.

Det visade sej att mannens mor hade haft en precis likadan byrå, med tillhörande pigtittare, och han hade kvar ritningarna. Olycktligtvis hade hans barndomshem brunnit och med det också alla möbler inklusive byrån. Min farfars mors pigtittare igen hade gått andra vägar, en av mina farfars bröder hade skickat pigtittaren till en av sina döttrar som var bosatt i Amerika. Därför hade min farfar sökt i hela nejden efter någon som kunde tänkas ha en likadan eller åtminstone ritningar, för att kunna återskapa helheten som den en gång sett ut i hans mors kammare. Männen hade kommit i kontakt och den gamle man jag nu träffat hade kunnat ge ritningar åt min farfar. Sen dess hade de inte haft kontakt och mannen visste inte ens om min farfar någonsin hade snickrat pigtittaren.

Nu är mannen som hade ritningarna en gammal man, han bor på ett åldringshem, orkar inte så mycket och han hinner fundera en hel del sa han. Han tänker tillbaka på sitt liv, saknar sin familj och som många gamla minns han bättre det som varit förr. Han blev tårögd av glädje över att få veta att de ritningar han givit min farfar hade kommit till nytta . Han kunde beskriva hur han mindes sin mors pigtittare på hennes byrå, så som det såg ut innan huset brann. Han framförde en önskan om att få se ett foto av pigtittaren, om det finns och om det inte är för besvärligt, lade han till.

Det jag ska göra nu är att printa ut bilder på fotopapper, ta dem och själva pigtittaren med mej och åka och hälsa på den gamle mannen. Han ska få se och känna på pigtittaren och fotona ska han förstås behålla. Han som hade trott att han aldrig mer i sitt liv skulle få återse något från sitt barndomshem - nu ska han få se en exakt kopia av något som tillhört hans mor. Vad glad jag blir över möjligheten att göra någon glad!

5 kommentarer:

Hanna sa...

Vilken underbar historia! Tänk att något som man själv knappt lägger märke till kan betyda så oerhört mycket för en annan!

Rövarmam sa...

Jag måste säga att det hade åxå betydelse för mej, som om mannen gav mej en förmåga att se på min byrå å pigtittare med andra ögon. Nu kanske jag uppskattar det farfar gav mej lite mer.

Viveka sa...

Det var verkligen en fin historia, och din byrå och pigtittare är verkligen fin,kommer ihåg dem från ditt barndomsrum. Ta vara på dem!Viveka

Rövarmam sa...

Ja, Viveka had hitta min blogg! :-)
Men har du nån egen blogg än??

Viveka sa...

Nej, funderar på det ännu...